Lyckan snurrar runt som en yr fluga i mig - det är julafton imorgon!

För många så har det blivit en dag fylld av besvikelse och kanske bitterhet. Krossade förhoppningar och sorg.

Men för mig finns lyckan över julen verkligen djupt rotad i mig och vare sig folket runt mig tror på julefriden eller ej så gör jag det.

 

Min bön idag är att alla Sveriges barn ska få känna på denna julefrid imorgon. Att Gud ska beskydda dem från våld, smärta och ångest. Att vissa ord inte ska bli sagda och att andra ska det. Att barnen ska omslutas i en famn av den lycka jag känner för julen. Att de ska få känna på det som julen handlar om: kärlek. Att de ska få vara i en familj där de är trygga, glada och känner framtidshopp. Jag ber att varje barn i Sverige imorgon ska få vara nära åtminstone en person som verkligen älskar dem.

Käre Gud var med alla Sveriges familjer på julafton och beskydda barnen från splittring, sorg och skräck.

 

 

Det kan tyckas orättvist att jag nu kommer få åka hem till min familj, att jag kommer få spendera julen med massa människor

som älskar mig. Jag kommer få äta mig mätt och mer därtill. Jag kommer få presenter med god kvalitet och i stor kvantitet. Jag kommer få känna frid och lycka så mycket jag bara orkar. Samtidigt som det finns söndertrasade personer och personer med söndertrasade kläder som kanske inte nås av denna lycka och frid.

Det kan tyckas orättvist, och det är det. Så jag måste bara tacka Gud och skatta mig lycklig för det liv jag får leva.

Igår vaknade jag ,efter många avstängda alarm, och tog mig upp. Intet ont anande öppnade jag ögonen och tittade ut. Wow! Jag fick en liten chock, liksom säkert många med mig. S. N. Ö. Riktigt på riktigt. Barnslig lycka blandades med mitt sega morgonhumör och jag skulle ta mig iväg till jobbet. Cykla var planen eftersom det hittills har gått utmärkt att cykla i Uppsala på min lånecykel hela hösten. Men efter upprepade experiment har jag nu upptäckt att den cykeln inte klarar av vinterväder. Det går bra en liten stund om man struntar i att bromsa eller svänga! Hur som helst så cyklade jag iväg tio i sju igår morse, när världen ännu var i fridfullt stillastående chocktillstånd och inget var plogat, och jag lämnade mycket spår efter mig där jag tog mig fram. Fysiska, tydliga märken. Tecken på att jag lever och andas. Man vill ju lämna spår efter sig här i livet. Men kanske inte just så bokstavliga spår. Man vill lämna spår i människors hjärtan och liv. Det vill i alla fall jag. Jag vill uträtta något och beröra människor med mitt liv.

 

 

Igår snöade det hela dagen. Helt otroligt, man undrar nästan vart allt kommer ifrån, som om det fanns ett snöförråd uppe i himlen som änglarna öppnar upp ibland så vi kan få njuta av ett trollskt vinterlandskap. Det blir en helt ny värld över en dag. Jag får känslan av att det inte har varit så mycket snö sedan jag var liten. Men jag börjar bli gammal så minnet tryter. Hur det än är med det så ger hela utemiljön mig pirrande känslor i kroppen och jag känner att nu kan det få bli jul när som helst. Fast först måste man ju handla julklapparna, och städa, och baka, och laga mat och städa igen efter att man har bakat och lagat mat och slagit in julklapparna. Och dammsuga efter att man har tagit in granen. Stress, stress, stress. Nej jag tänker köra på julefrid istället. Och snön för faktiskt med sin någon slags frid. Den kommer med ett lugn och en tystnad, om man bara tar några steg bort från sladdande bilar och kraschande cyklister. Snötäcket som täcker över världen som ett stort fluffigt överkast och gör så allt låter dovare och lyser upp i mörkret.

 

Ja det går inte att ta miste, på vintern ska det vara snö, jag bara älskar det!

Nu är det advent. Jag vill att det ska kännas mysigt och så där lite magiskt som det alltid brukade när jag var liten. Jag vet att många ogillar julen. De som förknippar julen med något jobbigt som hänt eller de som bara är så trötta på all förväntan som sätts på denna högtid.

 

Men jag älskar julen, jag älskar tanken av den perfekta julen och jag älskar minnet av de ”perfekta” jularna från min uppväxt. Jag saknade allt traditionellt som har med julen att göra för mig när jag var i Kina men jag älskar den julen jag fick där också. Även fast vi hade lektion om kinesisk filosofi eller vad det nu va. Läraren pratade på kinesiska och översättaren var mycket feminin men hade med sig sin fru som moraliskt stöd. Vi var alla väldigt småbittra över att sitta där den 24 dec och jag klottrade fullt i mitt block med en lista på saker som jag saknade som hörde julen till. Saker som har med mat, människor och snö att göra mestadels. Men julen för mig handlar inte om att det ska vara perfekt. För människor är inte perfekta. Jag hoppas på och försöker uppnå det varje år, håller tummarna för en kall, snörik julafton med de perfekta julklapparna som alla blir lyckliga över att få. Den perfekta julmaten som är godast i världen och som man aldrig blir så där illamående av ens när man har ätit alldeles för mycket. Perfekta relationer och bara glädje och jublande fröjd.

 

 

Så är ju inte verkligheten, men jag strävar ditåt, jag önskar och jag hoppas och jag gör mitt bästa. Och på julafton anstränger alla sig lite extra, är lite extra toleranta, snälla och anpassningsbara. Familjen och släkten sätts först och alla hoppas på att alla ska vara glada. Och det brukar lyckas. Förutom det året då alla fick mobiler utom jag, det var en sorgens dag för mitt fjortisjag, men det är en annan historia. För det brukar faktiskt oftast lyckas, den lyckade julaftonen.

 

För jag har det så bra. Jag har en släkt och en familj, som liksom alla andra har många konstigheter och fel men som alltid lyckas ge mig en varm och kärleksfull jul. Jag önskar och ber att alla barn ska få en lika fin jul som jag vet att jag kommer få även fast det inte känns lika magiskt som när jag var 10 eller fast det kanske inte är 1 meter snö utanför. Men det vet vi ju inte än.

 

I lördags var det innebandyturnering och det var grymt kul! Vi var inte riktigt det bästa laget, milt uttryckt, men vi hade det väldigt roligt :) Jag längtar efter att spela mera men tyvärr verkar inte min kropp hålla med om det. Därför har jag de senaste dagarna uttnyttjat min lugna vecka och bott i en soffa med Vänner-säsonger flödande i bakgrunden. Förhoppningsvis hjälper det plus allt sovande och svullande av onyttigheter till att göra mig fit-for-fight igen!

Här hemma har den fina vinterkänslan man fick av frosten och minusgraderna helt försvunnit och det är ännu en gång en konstig mellanårstid som är grå, fuktig och tråkig. Jag vill ha julkänsla men det verkar som att det kan bli svårt. Man får helt enkelt bara insupa mysigheten av alla ljusstakar och ljusslingor när mörkret sänker sig över oss och av allt julbakande som pågår i hela vårt avlånga land. Det är ju faktiskt bara drygt två veckor till julafton! Och jag slutar inte hoppas på en vit jul, faktiskt.

Mina kurser börjar ta slut och jag börjar undra varför jag över huvud taget har läst dem. Lite slöseri med tid. Men samtidigt tidsfördriv och nått har jag nog lärt mig. Nästa vecka börjar jag jobba med ett projekt jag brukat jobba med lite då och då under de senaste åren. En katalog på massor av språk helt enkelt. Bra med lön och dessutom att ha något vettigt att gå upp på morgonen för. Kanske dock lite tidigare på morgonen än jag egentligen föredrar. Därför är detta veckan då jag ska hinna allt det där andra: bli frisk, handla julklappar, göra färdigt restuppgifter från kurserna, lämna tillbaka låneböcker, fixa med familjens julkort och liknande. Hittils har jag som nämnt använt två dagar till att bli frisk så resten får jag klämma in på onsdag och torsdag. För fredag är ju nästan som helg faktiskt :)

Nej nu ska jag fortsätta se på Vänner och dessutom försöka få något gjort denna dag.
Glad advent!

Jag finns för att ära Gud, jag är frälst för att leda andra till frälsning.
Men det finns någon som inte samtycker med denna livsmening och han vill trycka ner mig till en trött, ledsen, krossad och likgiltig hög.
Jag vill stå emot, men känslor är besvärliga att brottas med.
Sjukdom och smärta är listiga knep att få mig på fall.

Jag vill leva för att ära Gud och för att leda människor till Hans oförståerligt stora kärlek.
Jag vill orka leva det livet och inte bara satsa på mig och mitt.
Men någon leder mig in på det självcentrerade livet där fokus ligger på att själv vinna något av situationer och gnälla på allt som går emot mig.
Jag vill stå emot, men känslor är besvärliga att brottas med.
Trötthet och uppgivenhet är listiga knep att få mig på fall.

Jag känner mig fastbunden i ett liv som inte betyder något för någon. Jag försöker men når aldrig fram.
Gud hjälp mig!