Så lycklig jag blev, sån lättnad som spred sig i mitt inre, en börda som föll från mina axlar efter en lång tid av kämpande. För ett år sedan fick jag äntligen mitt körkort! :D

Livet är väldigt intressant måste jag säga, det går alltid upp och ner (som om någon skulle ha missat det)
men ändå så händer det saker inom en med tiden som går. Man kan alltid se tillbaka och tycka att man har utvecklats eller mognat eller insett något under tiden som gått.
Man inser mer och mer vad som är jag, det typiska med mig. Man kommer fram till vad det är som är viktigt i livet.
Och samtidigt fortsätter man alltid vara en barnslig, feg liten klant på vissa områden. Eller i alla fall fortsätter man vara en person som kan utvecklas och lära sig saker. Man blir aldrig perfekt. Men man strävar efter att hela tiden gå framåt - uppåt.

Pressen att alltid lyckas är ibland så stor så folk pressas sönder - ibland så stor så folk struntar i allt.
Men om man bara kan hitta drivkraften i sitt eget liv, strunta i pressen utifrån och bara bestämma sig för att lyckas med sitt liv, med mina mål, då har man kommit på något stort.

Med Gud mitt i alltihopa, där Gud sätter mitt livs mål och drömmar. Där jag har Guds vägledning. Där borde jag bara kunna lyssna på Hans röst och vila i Hans plan för mitt liv. Men ändå oroar jag mig, stressar upp mig och går runt i den konstiga föreställningen att andras åsikter har stor betydelse i mitt liv. Jag försöker krampagtigt hålla tag i Guds ledning samtidigt som jag med mitt handlande visar att jag klarar mig allt själv.

Konstig man är.