Så otroligt högt över förväntningarna.
Förutom resans egentliga syfte, med mera insikt i vad som verkligen hände under förintelsen. Att förstå lite mera av det hemska som hände, att få komma till platserna, minnas offerna, hedra dem och lära sig att alltid tänka på andra människor.
Förutom allt som det gav till en som person och till gruppen så var den här resan så mycket mer. Gud hade så mycket mer planerat än vad jag eller någon av de andra kunde tänka oss. En fantistisk enhet mellan oss treor, så otroligt kul vi har haft! Och dessutom så har vi på något sätt brytit den konstiga trenden att inte prata om Gud med varandra, att inte dela Gudsrelationen tillsammans som vänner. Nu är vi så otroligt mycket mer enade, tillsammans med Gud, och det känns fantastiskt!

Gud är så god!

Tänk att solen alltid skiner.
Även när vi säger att det är mulet, molnigt, när det regnar, när det snöar. När det är natt.
Solen skiner ju egentligen alltid, det är ju bara så att någonting skymmer solen. Ibland kan det vara så att man bara befinner sig i skuggan av någonting, ibland är det moln i vägen och ibland till och med natt och då ser vi inte skymten av solen, förutom genom månen då.

Gud är alltid med, Gud finns alltid där. Vare sig vi känner oss som vi är mitt i hans solsken, i skuggan av en jobbig tanke eller mitt i mörkaste deppigheten. Ibland kanske vi fokuserar lite för mycket på skuggan vi går i just nu istället för att fokusera på ljuset, ljusets källa, Gud.

Japp, en tanke från mig. Imorn bär det av till Polen. Adjö!

Ibland bara flödar det djupa tankar i huvudet och man kan inte förstå var man får allt ifrån.
Men ibland, som nu, så finns det inget djupt i huvudet hur djupt man än gräver, känns det som. Självklart finns de alltid där någonstans, men det krävs kanske en djup diskussion eller en deppig period för att de ska komma fram.

Egentligen borde jag nog på sätt och vis vara glad för att jag inte har så mycket djupa tankar tillgängliga nu, eftersom det oftast betyder att jag mår bra. Men det är alltid trevligt att vara lite djup, att komma fram till saker om livet eller mig själv och andra runt omkring.  Ibland kanske man är djup fast man inte märker av det. Fast nu känns det som jag bara svammlar om djuphet, fast jag inte har något djupt att tala om alls. Livet är lite för lättsamt just nu för att vara tillräckligt djup. Konstigt det där. Man lär sig saker av djupa tankar, och uppenbarligen lär man sig då av problem som ligger framför en. Men visst är det skönt att livet vara flyter på ibland. Eller? (För att härma Miljöpartiets "fyndiga" reklamaffischer)

Imorse när jag satt i bilen på väg till skolan mötte vi en buss som nös våran bil rakt i ansiktet. Regn. Det har regnat konstant hela dagen. Nu är det höst. Sommaren är förbi och en ny period har börjat. Jag, och många människor tror jag, blir ofta deppade utan egentlig anledning när hösten drar igång, förkylningarna kommer och dagarna blir kortare, gråare och mörkare.
Dessutom har jag inte jättemycket att göra, jag har ett rätt soft liv nu faktiskt, och det kan ju låta underbart, men ofta så mår jag sämre när jag har för mycket slötid, eftersom det ger en så mycket tid till att tänka igenom saker alldeles för många gånger.

Men den här hösten, iaf just nu, mitt i mitt softa liv, så är Gud verkligen med mig, fast det är han ju alltid, men jag känner av det mera, och jag bara trivs med livet mitt i allt regn och rusk. Det är så skönt, självklart växlar det från dag till dag, men ändå så finns friden med hela tiden, och jag tror att det kanske handlar om att jag har lärt mig att släppa mera av all oro, av allt som snurrar i huvudet, och "put it in a bubble, and blow it away" :)

Jag vill inte tala om för alla att just jag mår så bra här och nu i höstrusket, utan jag vill bara tala om att Gud är med även när det gäller de lilla deppighetsproblemen.

Ibland kan man stressa upp sig otroligt över någonting utan att man tänker på det förrän man helt plötsligt blir ett nervvrak. Jag lyckas nog med att stressa upp mig själv väldigt ofta, tänker alldeles för mycket och oroar mig, fast det inte gör någon nytta över huvud taget.

Måttlig stress är bra, men hur ska man lyckas hålla nivån av stressande så att det bara blir måttligt och inte panikslaget kaos? Ja, det kan man undra. För mig handlar det nog om att jag på något sätt vill stressa, för jag känner mig som en bättre människa om jag pressar mig, att jag gör så gott jag kan, verkligen försöker. Men det dumma är ju bara att ju mer jag stressar upp mig, desto svårare blir det att göra sitt bästa och resultaten blir sämre. Jag slösar massa tid på att oroa mig, och panikslaget undra "varför går det inte som jag hade tänkt?" istället för att verkligen gå in för det jag nu vill lyckas med eller lägga onödiga funderingar bakom en.

Och vad är då lösningen, ja inte vet jag, men tack och lov så finns Gud alltid där som en grund som man alltid kan stå på. Gud kommer med den där otroliga friden i de mest kaotiska situationerna, eller de situationer som känns kaotiska bara för att jag har byggt upp det i huvudet. Det är det enda jag kan säga som funkar som stresshantering för mig, gå till Gud och bara bestämma sig att nu ska jag ta det lugnt och tänka över hur jag vill göra det här för att det ska bli bra. Tänka igenom vad jag vill lägga tid på och sedan göra mitt bästa inom de områdena.

Tack Gud för din frid som övergår allt förstånd!