Skoltiden är slut och livet fortsätter. Jag har haft en fantastisk semestertid som snart är slut.
Jag är jätteglad att jag har ett jobb, men jag är så rädd inför att börja.
Nu börjar det på riktigt, det okända "vuxenlivet" som rusar på och vips så är man 30 och sitter där ensam.
Egentligen vet jag att det inte är så. Men det känns så.
Ibland är jag så rädd för att bli ensam så jag tycker att jag själv är löjlig.
Jag vet att jag kommer få ett underbart liv bara jag håller mig nära Gud och tar mig i kragen och börjar förverkliga mina drömmar. Men ändå är jag rädd att hamna i det där likgiltiga tillståndet där man nästan är förlamad och låter livet bara rulla på.
Det kommer vara så bra för mig att börja jobba. Att fatta att det inte är jordens undergång, att vännerna finns kvar och till och med en aning fritid. Att fatta att jag kan en del saker och det jag inte kan kan jag lära mig så jag kan göra mitt jobb på bästa sätt.
Att fatta att jag har hela världen framför mig och kan i stort sett göra vad jag vill - det är nog något jag måste fatta utan jobbets hjälp. Att jag inte är fast på jobbet i resten av livet. Att jag måste drömma stort, så jag hamnar där jag passar som bäst.
Utan Gud skulle jag vara mera kaos än vad som funkar.