Jag älskar att skriva som man pratar, som man tänker, helt utan några regler. Bara massa ord. Jag tycker faktiskt om ord. Att läsa böcker där man märker att författaren har lagt vikt i varje ord, men också böcker där det knappt finns vikt i något av orden – lättsamhet.

Att börja meningar med Och, Men och Jag. Att inte bry sig om en massa riktlinjer och vad som egentligen är skillnaden mellan skriftspråk och talspråk. Jag blir glad av att skriva på detta sätt. Allra bäst mår jag när jag hittar på ett nytt eget ord som inte finns men som beskriver något väldigt bra. Det är kul! Jag tycker om att stava rätt, för jag tycker själv att det underlättar när man läser, om det är rätt stavat. Men att uttrycka mig korrekt, eller, sätta, kommatecknen, på, rätt, ställe;:- känns oviktigt.

Jag är inte rebellisk. Jag är om möjligt den minst rebelliska person jag har träffat men jag har ingen godkänd SIFO-undersökning som understryker det, men det är min uppfattning. Men när jag inmuras i denna låda av vetenskapligt skrivande så får jag lust att vara rebellisk. Att skriva som jag gör här, att uttrycka mig på ett sätt som passar mig och får mig att älska att skriva.

Men nu är mitt första PM klart. Det handlar om ett mycket intressant ämne och jag har lärt mig mycket av att göra det. Men framför allt har jag mått dåligt hela denna vecka pga detta PM. Jag har mått sämre än vad jag har gjort på över ett år (minst) pga några sidor med en massa ord på. En massa ord som inte är mina för dom är plockade från en massa andra personer, som har plockat dem från andra personer (kanske).

Jag förstår att det behövs en viss struktur i skrivande på universitet, för man ska ju bedömas med samma villkor. Men jag förstår inte att det ska vara så begränsat och så besvärligt och så strikt så man förstör skrivandet.

Jag förstår heller inte hur jag kan vara en så slö och oeffektiv person men det kan vi utreda en annan dag.

 

Den här veckan har jag kommit fram till att jag vill gå på bibelskola nästa år, kanske Team Challenge där de inriktar sig på socialt arbete – precis det jag vill ägna mitt liv åt!

Den här veckan har jag en än gång kommit fram till att jag inte kan göra något skolarbete om jag inte är enorm pressad – det MÅSTE jag ändra på om jag ska ha någon framtid på universitet!

Den här veckan har jag bestämt mig att jag ska skriva en bok. Jag har alltid drömt om det och Veyni nämnde det här om veckan att jag borde göra det. Och det ska jag. Jag ska skriva en bok med mina egna regler. Jag vet i alla fall att mamma kommer läsa den :)

 

Nu är det helg och tack Gud att Du är god och att Din nåd varar för alltid!

Vissa dagar känns det så onödigt att bara ägna sig åt "livsuppehållande åtgärder" i livet.
Jag vill ju göra något viktigt, eller åtminstone jobba framåt mot att kunna göra viktiga saker.
Jag vill leva mitt liv för andra människor och det är ju galet svårt.
Eller egentligen galet lätt men vi vill ju gärna krångla till det för oss.

Jag vill bara hoppa några år framåt i tiden. Inte för att jag vill slippa åren framför, utan för att jag vill vara en färdigutbildad person som kan få jobbat med att hjälpa människor. Hjälpa barn och ungdomar som är i ett utsatt läge, som utnyttjas i deras hem eller skola. Barn som behöver någon som ser dem.
Jag vill göra något viktigt. Vara en god medmänniska.

Istället läser jag några kurser på grund av att studiebidrag ger mig lite inkomst. Några kurser som är bra och där jag lär mig saker, men som tar mycket mer från mig än det ger. För jag måste ge tid och jag kommer kanske aldrig använda det igen.
Det är så det känns.
Vissa dagar.

Andra dagar går bara förbi som om inget har hänt. Som om livet inte är så noga. Som om man bara kan göra det bästa av det lilla man har.
Men jag har ju så mycket jag vill ge.
Jag vill vara den där personen som någon behöver.
Vara behövd och viktig och hjälpa.

Tänk om det bara är själviskhet?