Ibland kan man stressa upp sig otroligt över någonting utan att man tänker på det förrän man helt plötsligt blir ett nervvrak. Jag lyckas nog med att stressa upp mig själv väldigt ofta, tänker alldeles för mycket och oroar mig, fast det inte gör någon nytta över huvud taget.

Måttlig stress är bra, men hur ska man lyckas hålla nivån av stressande så att det bara blir måttligt och inte panikslaget kaos? Ja, det kan man undra. För mig handlar det nog om att jag på något sätt vill stressa, för jag känner mig som en bättre människa om jag pressar mig, att jag gör så gott jag kan, verkligen försöker. Men det dumma är ju bara att ju mer jag stressar upp mig, desto svårare blir det att göra sitt bästa och resultaten blir sämre. Jag slösar massa tid på att oroa mig, och panikslaget undra "varför går det inte som jag hade tänkt?" istället för att verkligen gå in för det jag nu vill lyckas med eller lägga onödiga funderingar bakom en.

Och vad är då lösningen, ja inte vet jag, men tack och lov så finns Gud alltid där som en grund som man alltid kan stå på. Gud kommer med den där otroliga friden i de mest kaotiska situationerna, eller de situationer som känns kaotiska bara för att jag har byggt upp det i huvudet. Det är det enda jag kan säga som funkar som stresshantering för mig, gå till Gud och bara bestämma sig att nu ska jag ta det lugnt och tänka över hur jag vill göra det här för att det ska bli bra. Tänka igenom vad jag vill lägga tid på och sedan göra mitt bästa inom de områdena.

Tack Gud för din frid som övergår allt förstånd!