Imorse när jag satt i bilen på väg till skolan mötte vi en buss som nös våran bil rakt i ansiktet. Regn. Det har regnat konstant hela dagen. Nu är det höst. Sommaren är förbi och en ny period har börjat. Jag, och många människor tror jag, blir ofta deppade utan egentlig anledning när hösten drar igång, förkylningarna kommer och dagarna blir kortare, gråare och mörkare.
Dessutom har jag inte jättemycket att göra, jag har ett rätt soft liv nu faktiskt, och det kan ju låta underbart, men ofta så mår jag sämre när jag har för mycket slötid, eftersom det ger en så mycket tid till att tänka igenom saker alldeles för många gånger.

Men den här hösten, iaf just nu, mitt i mitt softa liv, så är Gud verkligen med mig, fast det är han ju alltid, men jag känner av det mera, och jag bara trivs med livet mitt i allt regn och rusk. Det är så skönt, självklart växlar det från dag till dag, men ändå så finns friden med hela tiden, och jag tror att det kanske handlar om att jag har lärt mig att släppa mera av all oro, av allt som snurrar i huvudet, och "put it in a bubble, and blow it away" :)

Jag vill inte tala om för alla att just jag mår så bra här och nu i höstrusket, utan jag vill bara tala om att Gud är med även när det gäller de lilla deppighetsproblemen.