Kan det vara så att allt fint med barn, oskuldsfullheten, hoppfullheten, nyfikenheten, livfullheten och naiviteten, kanske är det som bryts ner mer och mer och till sist står man där som en vuxen. Ett förstört barn.

Hoppet byts mot bitterhet, fördomar och avundsjuka. Mot likgiltighet, depression och klagan.

Eller är så att bli vuxen innebär att mogna, göra om hoppfullhet till produktivitet, att nyfikenheten byts mot vishet och människokännedom.

Båda dessa bilder är självklart överdrivna bilder om hur en vuxen är. Men det jag egentligen vill få fram är den skatt vi har i barn. Det vi kan lära av dem, det vi kan återvinna genom att se världen genom deras ”glasögon”. Att behålla ”barnasinnet” i oss är väl ändå mångas önskan. Att inte bli en så’n där vilsen, bitter vuxen utan att istället kunna gå framåt i livet och utvecklas men behålla tron på livet och på människor. Att öka på sin vishet utan att tappa hoppfulheten och kreativiteten.

Jag tror att vi kan förstå livet och världen lite mera genom att lyssna på barnen. Som om det finns något oförstört i dem som inte finns kvar där så länge. Som kanske tyvärr kvävs av den värld och det samhälle vi lever i.