Vissa dagar känns det så onödigt att bara ägna sig åt "livsuppehållande åtgärder" i livet.
Jag vill ju göra något viktigt, eller åtminstone jobba framåt mot att kunna göra viktiga saker.
Jag vill leva mitt liv för andra människor och det är ju galet svårt.
Eller egentligen galet lätt men vi vill ju gärna krångla till det för oss.

Jag vill bara hoppa några år framåt i tiden. Inte för att jag vill slippa åren framför, utan för att jag vill vara en färdigutbildad person som kan få jobbat med att hjälpa människor. Hjälpa barn och ungdomar som är i ett utsatt läge, som utnyttjas i deras hem eller skola. Barn som behöver någon som ser dem.
Jag vill göra något viktigt. Vara en god medmänniska.

Istället läser jag några kurser på grund av att studiebidrag ger mig lite inkomst. Några kurser som är bra och där jag lär mig saker, men som tar mycket mer från mig än det ger. För jag måste ge tid och jag kommer kanske aldrig använda det igen.
Det är så det känns.
Vissa dagar.

Andra dagar går bara förbi som om inget har hänt. Som om livet inte är så noga. Som om man bara kan göra det bästa av det lilla man har.
Men jag har ju så mycket jag vill ge.
Jag vill vara den där personen som någon behöver.
Vara behövd och viktig och hjälpa.

Tänk om det bara är själviskhet?