Efter drygt 9 månaders underbart liv i Kina är jag nu hemma i Sverige igen. Jag kom faktiskt hem för 4 dagar sedan men det är nu jag börjar landa i huvudet. Det var faktiskt en chockerande stor chock att komma hem till gamla vanliga Sverige med det gamla vanliga livet efter att varit borta så länge. Allt snurrade i huvudet.

Först och främst möttes man av en massa dofter, allt doftade Sverige! Både utomhus och inomhus så luktar allt väldigt annorlunda i Kina och nu när jag kom hem så upptäckte jag dofter som jag aldrig tidigare tänkt på.

Sedan alla miljöer, alla sjöar, alla fina hus, alla träd - Sverige är väldigt vackert och det tänker man inte alltid på!
Och sedan i bilen hemåt möttes jag av allt välbekannt som jag inte riktigt fattade att jag faktiskt såg igen: rabattskyltar på svenska, gågator, linjebussar, Uppsala, och kära lilla Harbo.

Där möttes jag av en hel hög med underbara människor i vårt vardagsrum som jag sedan stirrade på resten av kvällen. Är jag här? Är ni här? Är det här på riktigt? Ungefär så gick mina tankar.

Frågorna kommer: "Hur har du haft det i Kina?" och jag försöker svara så gott det går. Det är svåra frågor som kommer, stora frågor som ska sammanfattas ett liv jag levt med några få meningar.

Frustration för jag vill inte tryckas in i en gammal form och bli gamla Jossan igen, jag vill vara nya Jossan även fast jag nu är i min "gamla" miljö. Och det tar några dagar, att fundera ut och att som sagt landa i virrvarret i huvudet med vem jag har blivit och hur jag påverkas av dem miljö jag lever i och de människor jag spenderar min tid med.

Jag är så tacksam för att jag alltid kan veta att Gud har något bättre för mig framöver, annars vet jag inte hur jag skulle tackla att jag har haft en sån fantastisk tid med några av mina nu bästa vänner som ska vara slut nu.

Tack Gud för framtidshoppet!