Jag är inte deppig egentligen. Jag väntar på besked om jag ska åka till Kina till hösten. Det är en så stor grej i livet så man vill veta på en gång om det blir av eller inte. Jag är ju lite galen planerare också, vill ha koll på allt så att inget går fel. Som om jag håller världen i min hand. Tack Gud att jag inte gör det, det gör Du!

Finns så mycket väntan i livet, kanske förstoras när man väntar efter något sånt här speciellt. På jobbet kan det ofta finnas väntan. I ett projekt som är jättestressigt men samtidigt sitter vi och väntar på att få tillbaka korrigerade dokument eller nått. Väntan. Stress. Rastlöshet.

Samtidigt finns det en allmän väntan på livet just nu. Så här i "början på livet". Jag tror att om man inte tar tag i en del saker så kommer man känna så hela livet. Väntan på när livet ska börja. Därför har jag börjat försöka ta tag i saker, men ibland sveps man med och tar tag i för mycket. Det blir pressade försök att bli vuxen, självständing och ansvarsfull som resulterar i otrygghet och förvirring. Man måste väl som alltid helt enkelt luta sig på Gud. Svårt att hitta den perfekta mixen mellan framåtsträvande och att hitta trygghet i det man har.

I vissa perioder kan jag tycka att jag revolterar mot mig själv. Som om mitt inre jag måste få revoltera mot någon och jag har aldrig vågat (eller haft behov av) att revoltera mot andra så då gör jag det mot mig själv. Inte speciellt stora saker. Det kan t.ex. vara så att jag har sovit lite för lite på senaste tiden och bestämmer mig för att ta tag i det och lägga mig i tid, så jag planerar hela min tag för att sova tidigt och sedan när kvällen kommer sitter jag envist kvar vid datorn tills det är sent ändå. Som revolt mot mig själv. Konstigt. Man blir ju liksom bara trött och grinig av det. Och rastlös.

Konstigt är det - livet. Men faktiskt helt underbart! :)