Man planerar, man hoppas, man oroar sig. Framtiden. Man kan aldrig veta innan. Man kan bara planera, hoppas, oroa sig. Och be. Bara Gud vet hur det ser ut framöver. Hur just din framtid ser ut.
Så jobbigt att inte veta. Men vad tråkigt det vore om man visste.
Hoppet. Man får inte tappa hoppet. Utan hoppet finns inget. Inte när det gäller framtiden, framtidstro.
Hoppas på att det alltid kan bli bättre. Hoppas på att man kommer få ett minnesvärt och bra liv.
Hoppas på Gud. Hoppas.
Jag är rädd ibland. Rädd för att inte ha kontroll. Rädd för att ta studenten, slöa till mig och vakna om 60 år och upptäcka att jag inte gjort något vettigt med mitt liv. Rädd för att bli ensam när skol-gemenskapen inte är självklar.
Samtidigt vet jag att det inte kommer bli så. När man är rädd för att något sådant ska hända. Något som man själv egentligen har kontrollen över. Då händer det inte. Man är på sin vakt.
Dessutom är Gud med.
Tack och lov.
Men det är svårt att släppa oron. Släppa kontrollen.
Framtiden är hos Gud. Framtiden är ljus.
Hopp.