Ibland försöker man klara av allt själv.
Att göra sitt bästa är ju alltid viktigt, men när går det över gränsen?
Ibland struntar man bara i allt, orkar inte bry sig.
Att lita på Gud och släppa taget om jobbiga saker är alltid viktigt, men när går det över gränsen?

Det finns alltid en balansgång mellan saker. Eller jag ska inte säga alltid, men vad jag har kommit fram till så verkar det i många frågor, funderingar och problem finnas två diken med en väg emellan. Alla har vi för varje speciellt problem ett favoritdike att trilla i, och om vi sen kommer fram till att "oj vad jag hamnar för mycket i det här diket hela tiden", då tar vi sådan sats upp ur diket så vi trillar i det andra av bara farten för en stund.

Ett exempel är ju då till exempel "lita på Gud - göra sitt bästa"-problemet. För mig är det svårast att släppa problemen till Gud. Det är inget problem att be Gud om hjälp, det gör jag stup i kvarten, men sen så lär man ju släppa taget för att han ska kunna hjälpa en. På något sätt visar man ju inte riktigt för Gud att man litar på att han fixar det man bett honom om, om man inte vågar släppa det själv. Man försöker garantera att "om inte Gud fixar det så håller jag åtminstone fortfarande hårt i trådarna". Det handlar ju egentligen om tro. Jag måste tro att Gud är så stor och allsmäktig som han är.

Samtidigt ska man självklart inte strunta i allt och tro att Gud ändå har koll. Gud har självklart alltid koll. Men Gud har också skapat oss med en hjärna, med en fri vilja, med speciella egenskaper och mycket annat smått och gott. Och om vi använder oss av allt det här så får vi garanterat ut mera av livet.

Tack och gonatt!