Tro, hopp och kärlek
Jag behöver något att hänga upp min vardag på. Frustrationen av att inte ha stadga eller prestera i vardagen kommer när jag inte har något att hänga upp den på. Något att stödja den på. Jag har försökt med olika saker bl.a. mat- och sovrutiner, träning och liknande. Alltså att varje dag gå tillräckligt många steg, äta tillräckligt många apelsiner osv. Många olika sätt som håller i sig ett kort tag. Vad är det jag längtar efter och saknar egentligen?
Den här helgen blev det så tydligt för mig. När jag lever och bor i en grupp, när jag lever i symbios med vänner, då behöver jag ingen annan stadga. Då behöver jag inte prestera eller stressat planera framtiden. Då vilar jag i att vara mig själv i gemenskap med dem jag tycker om. Jag känner lycka, mening och framtidshopp.
När jag kommer hem känner jag mig halv och undrar vad som är meningen? Vart vill du ha mig Gud? Vart ska jag vara för att göra din vilja?
För jag vet att när jag går i Guds vilja så är det inte alltid lätt, men Guds frid ska i alla fall finnas där med mig. Det tror jag och hoppas.
Jag söker efter friden, jag hittar den i människor. Kan jag hitta den i alla människor eller är det bara några få utvalda? Är det fel att hitta friden i gemenskap med människor? Det tror jag inte. Jag vet inte, jag tror. Jag tror på Gud, och hoppas på framtiden. Men många stunder är det stor förvirring