Josefine

Jag har konstaterat att jag bor i en väska. Eftersom det på helgerna helt klart är bäst att bo hemma på landet i Harbo så bor jag där då och sedan på vardagarna är det absolut bäst att bo i stan så då bor jag där i lägenheten då. Så det blir mycket packande, bussåkande och bärande. Min dator börjar bli ledsen av att resa så mycket och jag bär mycket saker fram och tillbaka. Och så blir det mycket restid då man kan missa saker bara för att man inte hinner hit eller dit.

Och så glömmer jag saker. Så idag cyklade jag till lektionen utan vantar, vilket inte är att rekommendera en galet kall dag som denna!

Men självfallet har det hela sina fördelar: boendes i Harbo på helgerna blir det mycket kyrka, middagar, innebandy, familj, vänner som bor där ute och golvvärme medan boendes i Uppsala på vardagarna så blir det nära till lektioner, träning med vänner, självständighetsbyggande aktiviteter såsom att handla mat, cyklande i stan och nära till folk som jag vanligvis inte har nära till! Och mycket mer positiva saker finns det på båda orter så det är ju därför jag fortsätter att bo i min väska :)

Men samtidigt vill man ju alltid ha det man inte har så nu vill jag bo på riktigt på en plats och börja bygga på sin egen lya, plocka fram mina egna tallrikar och burkar och allt vad jag har samlat på mig. Det vore fint, men vart skulle jag bo för att vara nära allt och alla? Svårt det där.

Jag ser för mycket på TV också, så det ska jag nog se till att inte ha i mitt eget hem när det nu kommer in i mitt liv.

(Och jag saknar den Eviga Vårens Stad!)

Jag älskar att skriva som man pratar, som man tänker, helt utan några regler. Bara massa ord. Jag tycker faktiskt om ord. Att läsa böcker där man märker att författaren har lagt vikt i varje ord, men också böcker där det knappt finns vikt i något av orden – lättsamhet.

Att börja meningar med Och, Men och Jag. Att inte bry sig om en massa riktlinjer och vad som egentligen är skillnaden mellan skriftspråk och talspråk. Jag blir glad av att skriva på detta sätt. Allra bäst mår jag när jag hittar på ett nytt eget ord som inte finns men som beskriver något väldigt bra. Det är kul! Jag tycker om att stava rätt, för jag tycker själv att det underlättar när man läser, om det är rätt stavat. Men att uttrycka mig korrekt, eller, sätta, kommatecknen, på, rätt, ställe;:- känns oviktigt.

Jag är inte rebellisk. Jag är om möjligt den minst rebelliska person jag har träffat men jag har ingen godkänd SIFO-undersökning som understryker det, men det är min uppfattning. Men när jag inmuras i denna låda av vetenskapligt skrivande så får jag lust att vara rebellisk. Att skriva som jag gör här, att uttrycka mig på ett sätt som passar mig och får mig att älska att skriva.

Men nu är mitt första PM klart. Det handlar om ett mycket intressant ämne och jag har lärt mig mycket av att göra det. Men framför allt har jag mått dåligt hela denna vecka pga detta PM. Jag har mått sämre än vad jag har gjort på över ett år (minst) pga några sidor med en massa ord på. En massa ord som inte är mina för dom är plockade från en massa andra personer, som har plockat dem från andra personer (kanske).

Jag förstår att det behövs en viss struktur i skrivande på universitet, för man ska ju bedömas med samma villkor. Men jag förstår inte att det ska vara så begränsat och så besvärligt och så strikt så man förstör skrivandet.

Jag förstår heller inte hur jag kan vara en så slö och oeffektiv person men det kan vi utreda en annan dag.

 

Den här veckan har jag kommit fram till att jag vill gå på bibelskola nästa år, kanske Team Challenge där de inriktar sig på socialt arbete – precis det jag vill ägna mitt liv åt!

Den här veckan har jag en än gång kommit fram till att jag inte kan göra något skolarbete om jag inte är enorm pressad – det MÅSTE jag ändra på om jag ska ha någon framtid på universitet!

Den här veckan har jag bestämt mig att jag ska skriva en bok. Jag har alltid drömt om det och Veyni nämnde det här om veckan att jag borde göra det. Och det ska jag. Jag ska skriva en bok med mina egna regler. Jag vet i alla fall att mamma kommer läsa den :)

 

Nu är det helg och tack Gud att Du är god och att Din nåd varar för alltid!

Vissa dagar känns det så onödigt att bara ägna sig åt "livsuppehållande åtgärder" i livet.
Jag vill ju göra något viktigt, eller åtminstone jobba framåt mot att kunna göra viktiga saker.
Jag vill leva mitt liv för andra människor och det är ju galet svårt.
Eller egentligen galet lätt men vi vill ju gärna krångla till det för oss.

Jag vill bara hoppa några år framåt i tiden. Inte för att jag vill slippa åren framför, utan för att jag vill vara en färdigutbildad person som kan få jobbat med att hjälpa människor. Hjälpa barn och ungdomar som är i ett utsatt läge, som utnyttjas i deras hem eller skola. Barn som behöver någon som ser dem.
Jag vill göra något viktigt. Vara en god medmänniska.

Istället läser jag några kurser på grund av att studiebidrag ger mig lite inkomst. Några kurser som är bra och där jag lär mig saker, men som tar mycket mer från mig än det ger. För jag måste ge tid och jag kommer kanske aldrig använda det igen.
Det är så det känns.
Vissa dagar.

Andra dagar går bara förbi som om inget har hänt. Som om livet inte är så noga. Som om man bara kan göra det bästa av det lilla man har.
Men jag har ju så mycket jag vill ge.
Jag vill vara den där personen som någon behöver.
Vara behövd och viktig och hjälpa.

Tänk om det bara är själviskhet?

Text skriven i Kina 24 feb 09. (Påbörjades då och byggdes på efter vart)

Jag har vant mig vid att få bra helkroppsmassage för 30 kr

Jag har vant mig vid att köpa ett kilo jordgubbar för 6 kr

Jag har vant mig vid att det finns parker överallt där jag kan sola

Jag har vant mig vid att det går snabbare att cykla än att åka bil

Jag har frossat i, vant mig vid och tröttnat på den underbara kinesiska maten

Jag har vant mig vid att det är vår nästan hela tiden

Jag har vant mig vid att det är folk överallt

Jag har vant mig vid att det finns stora, breda cykelfält på alla vägar

Jag har vant mig vid att poliserna är många men inte alls skräckinjagande

Jag har vant mig vid att människor stirrar, pekar och ropar ”hello”

Jag har vant mig vid att ha speciella privilegier för att jag är vit

Jag har vant mig vid att pruta, hälsa och fråga efter toan på kinesiska

Jag har vant mig vid att alltid ha en grupp härliga människor att vara med

Jag har vant mig vid och lärt mig tycka om att diska

Jag har blivit expert på att göra tomatsås av nästan inga ingredienser

Jag har vant mig vid den kaotiska trafiksituationen som nu känns helt normal

Jag har vant mig vid att cykla om moppar och bilar när jag ska på lektion

Jag har vant mig vid att alltid ha fantastiska kineser att vända mig till om nått i mitt liv krånglar

Jag har vant mig vid och tröttnat på att få prata engelska med en massa intressanta kineser varje måndag

Jag har vant mig vid att köpa stekt ris och bli mätt på det för 5 kr

Jag har vant mig vid att pizza är lyxmat

Jag har blivit bortskämd med svensk lakrits, kaviar, knäckebröd och nyponsoppa i skafferiet

Jag har vant mig vid att hela staden är prydd med blinkande skyltar i neon

Jag har vant mig vid att sticka ut i mängden och inte klara av att vara osynlig ute på stan

Jag är inte längre rädd för att göra eller säga något fel i Kina och kastas ut

Jag lärt mig att kunna leva på nudlar eller ris eller yoghurt eller ägg eller bananer

Jag har vant mig vid att köpa tyg för 10 kr metern

Jag har vant mig vid att få skräddarsydda kläder för 40 kr plagget

Jag har lärt mig att älska min cykel

Jag har lärt mig att i Kina får man inte behålla snygga, älskvärda cyklar

Jag har vant mig vid att alltid ha en gitarr i närheten att spela på

Jag har lärt mig att inte åka vilse i Kunming

Jag har vant mig vid att se huvud och fötter tillhörande de köttbitar jag vill äta

Jag har vant mig vid att det inte är handtag på vår ytterdörr utan att man bara använder nyckeln

Jag har därför också vant mig vid att inte låsa om någon är kvar hemma för då kommer de inte ut

Jag har vant mig vid att det kommer en söt, glad, nygift kinestjej till oss en gång i veckan och städar

Jag har vant mig vid att kunna se på film när städerskan diskar utan att skämmas?

Jag har vant mig vid att de billiga kläder man köper i Kunming kommer att gå sönder

Jag har vant mig vid att gå på hål-i-golvet-toalett med eller utan dörr

Jag borde ha vant mig vid att alltid ha toapapper med mig men får alltid ta av vänner

Jag har vant mig vid att gå till ett stort, fint gym där vi fick rea på gymkorten eftersom vi är vitingar som lockar dit mera folk

Jag har vant mig vid, blivit bra på och börjat föredra att äta med pinnar

Jag har vant mig vid så mycket som så snart inte kommer vara mina vanor längre

Gymnasiet är en fin tid, är det nått man behöver göra, plugga på, kolla upp osv. så får man alltid reda på det, i god tid och sedan vid upprepade tillfällen fram tills att det verkligen är dags. Man får instuderingsfrågor, lektionsanteckningar att skriva av, kanske några sidor i boken att läsa. Sen får man prov på det.
När man sen helt plötsligt ska läsa sin första kurs på Univeristetet blir det lite annorlunda. Till att börja med så är det ingen som skulle ringa, maila eller posta ett brev hem till dig om du struntade i att komma helt och hållet. För det andra så är det en massa info till kårer, nationer, studiemedelssökning och andra lappar som ska fyllas i rätt och skickas in rätt och betalas rätt.
Allt är på ditt eget ansvar! Och det största av allt, man måste fatta allt det här själv, det är inte bara att komma första dagen och vänta på att någon ska tala om alla dessa saker, du måste kolla upp det helt och alldeles ensam.
För det tredje så får du för varje liten pluttkurs en lång lista med kurslitteratur som du förväntas införskaffa snarast möjligt på ett eller annat sätt. Många av dessa böcker är dessutom troligtvis på engelska och det är ju inte direkt skkönlitteratur det handlar om. Sedan ska dessa läsas och fortfarande handlar allt om att du själv kollar upp vad som är viktigt, till vad du ska använda det, om det kommer någon slags examination på just det som står i denna bok eller om det kanske mest är inspiration till ditt livs första PM som du ska skriva.
Det här är inte alls allt som är nytt med universistet, men den största skillnaden är som nämnt: Läraren är inte längre din "mamma", du har ingen "mamma", du har bara dig själv och här gäller det att ta tag i saker annars rinner allt ut i sanden!. Typ ungefär så. För övrigt kan man även gå vilse bland alla hus, lokaler, salar och korridorer.

Hemma för ett år sedan, Kunming, Kina, 29 aug 08

Hösten är igång och man ska göra något av den. Till min fördel i detta fall så är jag en extrem planerare och även då min huvudplan för hösten (Socionomutbildning) inte blev som jag hade tänkt (18e plats på reservlistan, någon som vill hoppa av?) så hade jag som tur var även i sista sekund anmält mig till en rad fristående kurser. För plugga skulle jag, det är planen för hösten. Så nu har jag mina 4 st 7,5 hp-kurser som perfekt samlas till en heltid (= fullt studiebidrag) och livet leker. Eftersom det har tagit ett bra tag för mig att fatta allt ovanstående så har min "inspark" i studientlivet varit mycket lugn och behaglig, lite utdragen kan man nästan säga. Men nu börjar jag fatta lite vad det handlar om och dessutom är det snart dags att välja PM-ämnen i flera av kurserna. Det är nu man ska få användning för allt man lärde sig när man skrev sin PA-rapport på gymnasiet. Tror jag.
Man kan lätt bli lurad att man har världens softliv eftersom man har så få "lektioner"/föreläsningar, men som sagt så har man dock en massa böcker/artiklar osv. som ska införskaffas, skummas igenom och senare kanske tillochmed läsas grundligt, man har även några PM att skriva, några diskussioner att delta i osv. Helt enkelt mycket mera självständigt. Sånt som skulle kunna skrämma vettet ur mig, men som jag ändå försöker hantera lugnt och sansat men "en sak i taget"-filosofin i baktanken.

Jag har fått ett otroligt erbjudande som jag självklart har tackat ja till, ett ganska perfekt erbjudande faktiskt.
Jag pluggar i min stad Uppsala och jag bor i min håla Harbo och jag är aktiv i min kyrka i Heby och därför kan det vara lite svårt att besluta vart jag ska ta vägen, vart jag ska bo. Självklart har jag funderat på att bo i stan men samtidigt skulle det bli rätt dyrt eftersom jag ändå troligtvis inte bor där alls under helgerna då det är mycket i kyrkan och däromkring. Dessutom är det ju gratis att bo hemma, men det blir iofs en hel del busskostnader in till stan. Men lägenhet i stan kostar ju skjortan.
Ja och så kom erbjudandet - en släkting som ska åka utomlands hela terminen och gärna vill att någon hon litar på ska bo i hennes lägenhet under tiden (i Uppsala) och helt enkelt vattna blommorna och betala elen!!! Så galet bra! Jag lär kolla upp Internet till lägenheten men annars är det bara elräkningen jag ska betala, så ofattbart bra! Då kan jag bo där i veckorna och bo i Harbo i helgerna utan dåligt samvete och utan tom plånbok - wohoo!

Oj nu börjar detta bli långt, och dessutom ska jag väl kanske ta med den vanliga ursäkten om att det var så länge sen jag skrev, men nej det struntar jag i.
Jaja, det är ju lite vad som är på gång i livet just nu iaf. Är ju dessutom så roligt att få skriva så här fritt, helt grammatiskt galet typ :)
Jag har ju inte ens berättat om min underbara sommar, jaja det får bli nästa gång :)

Kunming, Kina, 13 sept 08

Herrå!

Det är som ett helt annat liv, eller på sätt och vis det helt gamla vanliga sommarlovslivet som man har återförenats med. Men med ett inte helt vanligt Kina-liv i ryggsäcken. Ibland snurrar så mycket Kina-livs-tankar i huvudet men ibland så känns allt helt normalt. Det är väl så, som folk säger, det tar ett tag att anpassa sig, komma in i livet igen. Vill inte glömma eller släppa taget. Vill inte att det bara ska kännas som en dröm.


Fika. Jag har varit hemma i nästan 4 veckor och jag har fikat så det räcker för minst hela sommaren. Det är väl sånna tider, men det verkar lugna sig nu, tack och lov :)
Fester, konfirmationer, studenter, bröllop, avslutningar, födelsedagar, midsommar och mycket sånt. Fika är gott, fika är en fin del av livet. Fika är bäst i lagom portioner - en galet svensk mening.

Sommarlovslivet är i full gång vilket betyder att man vissa stunder gör en massa och andra stunder slöar så mycket så man blir rastlös i benen. Jag vänder på dygnet och blir irriterad på mig själv när jag gör det och försöker envist säga att jag ska nog klara att lägga mig tidigt ikväll.
Vi spelar innebandy, vi spelar fotboll, vi spelar in musik. Tittar på filmer, tittar på fotboll och tittar på alla svenskar överallt. Vart är kineserna? Träffar människor, umgås med vänner, finns och lever hemma i Sverige där allt är läskigt tryggt.
Skrattar, pratar, lyssnar, tänker.
Försöker hålla fast vid nytänkandet, friheten i sinnet som skapas automatiskt i en fullständigt annorlunda miljö, även då man är tillbaka i sin gamla låda.
Hur är man en bra människa? Känns som man försöker lägga en massa tid på att bli en bra människa istället för att bara gå ut och vara det. Så lätt och så svårt. Medmäsklighet, osjälviskhet, givmildhet.

Jag har alla mina saker i lådor. När jag skulle till Kina så packade jag ner mitt rum och alla mina Höganäs-muggar i stora flyttlådor för jag visste inte vad som skulle vänta efter ett år i Kina, och det kändes bra, som ett steg i rätt riktning.
Nu sitter jag här i min säng med mina lådor bredvid. Så besvärligt med allt i lådor. Ute i garaget finns lägenheten, mitt delmål. Jag håller på och grundmåla väggarna, men än är det ett tag kvar innan man kan bo där, finns inte ens hål-i-golvet-toa än, bara en slang. Köket är ett luftslott i mitt huvud och mycket finlir är kvar. Ska jag packa upp lådorna? Erkänna att jag måste stanna upp lite här?

Det är jobbigare att cykla i Sverige, det blåser här, inte en massa höga hus som skyddar runt omkring, och dessutom finns det fler än en uppförsbacke. Det var så roligt att cykla i Kina. Jag borde köpa en bra cykel, och tvinga mig själv. Jag det borde jag faktiskt. Det är bra att röra på sig.

Här i Sverige får man dricka vatten ut kranen och kött med sås är vardagsmat. Jag vänjer mig så snabbt och är så bortskämt med det, sås sås sås. Rent vatten, sitt-toalett med tillhörande toapapper. Rena gator med massor av soptunnor till mitt förfogande. Tomma ytor, natur och inga människor som spottar. Ett evigt fyllt kylskåp och vi tar bilen överallt.
Dyra grönsaker och galet dyra jordgubbar. Ännu dyrare massage och finns det någon skräddare? Var är solen?
Bekvämt liv. Inte en positiv sak på något vis. Man tror det, men så är det inte. Tänk att få bli utmanad, förvånad, chockad, uppväckt varje dag, som vardagsmat. Det är nyttigt det. Det var det i alla fall för mig. Sånna där så kallade tankebyggnader som man har i huvudet, de har en tendens att rasa mera när saker runtomkring inte är som det alltid har varit. Man kan upptäcka saker, våga saker som det inte finns en anledning att inte våga. Varför finns inte, bara varför inte?

Tankar från en från Asien nyligen hemkommen svensk en onsdag mitt i sommaren år 2009

Efter drygt 9 månaders underbart liv i Kina är jag nu hemma i Sverige igen. Jag kom faktiskt hem för 4 dagar sedan men det är nu jag börjar landa i huvudet. Det var faktiskt en chockerande stor chock att komma hem till gamla vanliga Sverige med det gamla vanliga livet efter att varit borta så länge. Allt snurrade i huvudet.

Först och främst möttes man av en massa dofter, allt doftade Sverige! Både utomhus och inomhus så luktar allt väldigt annorlunda i Kina och nu när jag kom hem så upptäckte jag dofter som jag aldrig tidigare tänkt på.

Sedan alla miljöer, alla sjöar, alla fina hus, alla träd - Sverige är väldigt vackert och det tänker man inte alltid på!
Och sedan i bilen hemåt möttes jag av allt välbekannt som jag inte riktigt fattade att jag faktiskt såg igen: rabattskyltar på svenska, gågator, linjebussar, Uppsala, och kära lilla Harbo.

Där möttes jag av en hel hög med underbara människor i vårt vardagsrum som jag sedan stirrade på resten av kvällen. Är jag här? Är ni här? Är det här på riktigt? Ungefär så gick mina tankar.

Frågorna kommer: "Hur har du haft det i Kina?" och jag försöker svara så gott det går. Det är svåra frågor som kommer, stora frågor som ska sammanfattas ett liv jag levt med några få meningar.

Frustration för jag vill inte tryckas in i en gammal form och bli gamla Jossan igen, jag vill vara nya Jossan även fast jag nu är i min "gamla" miljö. Och det tar några dagar, att fundera ut och att som sagt landa i virrvarret i huvudet med vem jag har blivit och hur jag påverkas av dem miljö jag lever i och de människor jag spenderar min tid med.

Jag är så tacksam för att jag alltid kan veta att Gud har något bättre för mig framöver, annars vet jag inte hur jag skulle tackla att jag har haft en sån fantastisk tid med några av mina nu bästa vänner som ska vara slut nu.

Tack Gud för framtidshoppet!

Är i Kina, det är kanon, bloggar på resdagboken.se :)

Användare: josefinelarsson88

Det här blir ett skumt blandat inlägg men strunt samma :)

Under min tid i Kina ska jag försöka uppdatera nära, kära och intresserade om vad jag har för mig genom resdagboken.se. Om du vill få ett mail varje gång jag skriver ett nytt inlägg där så är det bara att höra av sig!

Det närmar sig med stormsteg! Idag har jag inhandlat mediciner och växlat till mig Hong Kong dollar och lite kinesiska Yuan. Ska iväg på en Boda borg-resa i fyra dagar och sen är det så nära så jag inte vågar tänka på det.

Ha det gott allt folk!

Oj vad det börjar närma sig nu,verkligen. Riktigt läskigt börjar det kännas, nervöst. Men det kommer bli underbart. Bara väldigt annorlunda, jag tror att jag kanske börjar fatta att jag snart ska åka.

Jag kommer ha Hej då fest den 16 aug typ kl 17 så då får alla som känner mig gärna komma eftersom jag sen inte kommer se er på nästan ett år! Ni får gärna höra av er om ni tänker titta förbi så jag kanske kan ha fika till alla :)

På nått sätt känns det som det inte finns så mycket mer att säga, jag är lite mållös inför denna stora livsutmaning och ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!

Det blir Kina till hösten! 18 aug 08 - 29 maj 09 är jag borta. Ska bli så otroligt kul! En riktig upplevelse :)
Tack Gud för den här möjligheten!

Hawaii-Annika blev också antagen så hon åker med på samma som mig :)

Får se om den här bloggen kommer vara nått man kommer åt från Kina, man vet inte i förväg vad de kommer spärra för nått. Man får inte skriva nått skumt och jag har ju bl.a. skrivit om Gud en hel del här så jag lär nog ha en separat Kina-blogg senare förmodligen. Annars kör jag resdagboken också :)

Det finns så mycket möjligheter och val i livet, nu har jag något framför mig som känns så bra och så rätt just nu.

Glöm inte att drömma stort gott folk - mitt liv har just förändrats på grund av att jag skummade igenom en tidning och såg en annons mindre än min hand!

Jag är inte deppig egentligen. Jag väntar på besked om jag ska åka till Kina till hösten. Det är en så stor grej i livet så man vill veta på en gång om det blir av eller inte. Jag är ju lite galen planerare också, vill ha koll på allt så att inget går fel. Som om jag håller världen i min hand. Tack Gud att jag inte gör det, det gör Du!

Finns så mycket väntan i livet, kanske förstoras när man väntar efter något sånt här speciellt. På jobbet kan det ofta finnas väntan. I ett projekt som är jättestressigt men samtidigt sitter vi och väntar på att få tillbaka korrigerade dokument eller nått. Väntan. Stress. Rastlöshet.

Samtidigt finns det en allmän väntan på livet just nu. Så här i "början på livet". Jag tror att om man inte tar tag i en del saker så kommer man känna så hela livet. Väntan på när livet ska börja. Därför har jag börjat försöka ta tag i saker, men ibland sveps man med och tar tag i för mycket. Det blir pressade försök att bli vuxen, självständing och ansvarsfull som resulterar i otrygghet och förvirring. Man måste väl som alltid helt enkelt luta sig på Gud. Svårt att hitta den perfekta mixen mellan framåtsträvande och att hitta trygghet i det man har.

I vissa perioder kan jag tycka att jag revolterar mot mig själv. Som om mitt inre jag måste få revoltera mot någon och jag har aldrig vågat (eller haft behov av) att revoltera mot andra så då gör jag det mot mig själv. Inte speciellt stora saker. Det kan t.ex. vara så att jag har sovit lite för lite på senaste tiden och bestämmer mig för att ta tag i det och lägga mig i tid, så jag planerar hela min tag för att sova tidigt och sedan när kvällen kommer sitter jag envist kvar vid datorn tills det är sent ändå. Som revolt mot mig själv. Konstigt. Man blir ju liksom bara trött och grinig av det. Och rastlös.

Konstigt är det - livet. Men faktiskt helt underbart! :)

Känner inte för att skriva nått djupt och bra. Känner bara för att skriva lite.

Livet rullar på, som vanligt. Såklart :) Det senaste fjärdedels året (alltså 3 månaderna) har jag jobbat på som en riktig, tråkig vuxen. Jobbade innan det också men inte lika mycket. 
Jobb är sånt där som man längtar efter när man inte har det och önskar slippa ibland när man har det.

Men så illa är det inte.
Bara en stor omställning i livet, att alltid ha varit "liten", gått i skolan och allt det där. Det har alltid funnits andra som hjälper en på traven med ansvaren i livet.
Helt plötsligt kastas man ut i "vuxen-livet" med jobbet, fikarasterna, vuxen-artighets-humor och jobb-bransch-ordförådet som ingen stackars vanlig människa förstår. Helt plötsligt får jag ett stort ansvar i ett projekt (vi håller på och gör en katalog med resturang-grejer i, till ett företag som heter Martin Olsson), jag arbetsleder två nära vänner till mig, pratar jobb med pappa även på fritiden (fy!), mailar via Outlook med företagets "signatur" i slutet på varje mail, skriver långa "att göra"-listor för varje arbetsdag, ringer samtal till massa vuxna, planerar, tänker, jobbar, jobbar jobbar. Helt plötsligt känner man sig äckligt (=läskigt) vuxen! Men en sak till: Lön :)

Om en vecka ska den här eviga katalogproduktionen vara färdig och jag är på Hawaii och har en riktig, fantastisk semester!
En fas i mitt liv avslutas, en kort men underbar fas på Hawaii genomgås. Sen kommer jag hem och en ny fas i mitt liv ska påbörjas, jag vet inte så mycket. Har nog lite jobb med en annan katalog men sen får vi se. Letar lägenheter lite här och där. Letar olika jobb/utbildningar osv. Funderar. Söker. Letar.
Ja vi får väl se helt enkelt. Mycket ska man väl hinna med i livet :)

Gud är god. Jossan är glad.

Herrå på er!

Så lycklig jag blev, sån lättnad som spred sig i mitt inre, en börda som föll från mina axlar efter en lång tid av kämpande. För ett år sedan fick jag äntligen mitt körkort! :D

Livet är väldigt intressant måste jag säga, det går alltid upp och ner (som om någon skulle ha missat det)
men ändå så händer det saker inom en med tiden som går. Man kan alltid se tillbaka och tycka att man har utvecklats eller mognat eller insett något under tiden som gått.
Man inser mer och mer vad som är jag, det typiska med mig. Man kommer fram till vad det är som är viktigt i livet.
Och samtidigt fortsätter man alltid vara en barnslig, feg liten klant på vissa områden. Eller i alla fall fortsätter man vara en person som kan utvecklas och lära sig saker. Man blir aldrig perfekt. Men man strävar efter att hela tiden gå framåt - uppåt.

Pressen att alltid lyckas är ibland så stor så folk pressas sönder - ibland så stor så folk struntar i allt.
Men om man bara kan hitta drivkraften i sitt eget liv, strunta i pressen utifrån och bara bestämma sig för att lyckas med sitt liv, med mina mål, då har man kommit på något stort.

Med Gud mitt i alltihopa, där Gud sätter mitt livs mål och drömmar. Där jag har Guds vägledning. Där borde jag bara kunna lyssna på Hans röst och vila i Hans plan för mitt liv. Men ändå oroar jag mig, stressar upp mig och går runt i den konstiga föreställningen att andras åsikter har stor betydelse i mitt liv. Jag försöker krampagtigt hålla tag i Guds ledning samtidigt som jag med mitt handlande visar att jag klarar mig allt själv.

Konstig man är. 

Livet är fantastiskt - det finns så mycket möjligheter, utbildningar, kurser, bibelskolor, teamarbeten, länder att resa till, arbeteten att satsa på. Så mycket att välja på, men jag får inte panik, jag blir lycklig. Lycklig för all potential som Gud har gett oss för att vi ska kunna få ut det bästa av livet här på jorden. Det är inte klokt hur ofta vi stannar i våran bekvämlighetzon där vi känner oss trygga, kanske hela livet. Och missar såå mycket av det Gud har lagt framför oss. Jag kan inte sluta tjata om det här - dröm stort, för med Gud kan du få uppleva så mycket mer än vad du tror i dig själv!

Samtidigt så är det så att livet är komplicerat. Så mycket man inte förstår, människor ändrar sig, eller visar sitt rätta jag och man blir förvirrad. Vad är sanningen? Vad är det rätt? Så många frågor, och så grymt många svar. Olika svar från olika av våra närmaste. Så svårt att veta vad den verkliga sanningen är - bara Gud är sanningen och det enda sättet för mig att förstå någonting är att söka mig närmare Gud.

Svaret på allt är Gud, helt enkelt. Men det är inte enkelt, inte när man gör det så svårt för sig. Men livet utan Gud, ja det kan jag inte ens tänka mig.